gräd ente mossan....

Biografi.
Den 28:e januari 1949 är ett historiskt datum. Då föddes nämligen Karl Ljunggren, en påg som skulle bli Skånes och Sveriges största rockstjärna.

(Ska man vara riktigt noga så hette han egentligen Carl-Göran, men eftersom han själv skrev sig som Karl i telefonkatalogen, så är det vad jag kallar honom på denna sajt).

Han växte upp i Arlöv, utanför Malmö. Och eftersom hans fassa jobbade vid SJ, så bodde Kalle och hans familj i en tjänstebostad som var belägen mellan stambanan och västkustbanan. Hans familj bestod av mossan May-Britt, fassan Gösta och två år äldre syrran Britt-Marie.
Eftersom Kalle växte upp på 50-talet, så är det kanske inte så konstigt att hans stora idol och inspirationskälla blev Chuck Berry. Sedan fick släkten tycka att det lät som det hade öppnats en plåtverkstad i huset, bäst de ville. Tidigt visste Kalle att även han ville bli rockstjärna. När han var tio fick han en akustisk gitarr av sin mossa. Det var tänkt att han skulle gå och lära sig spela av en musiklärare som kom ut till Arlöv en gång i veckan. Men eftersom Kalle ju skulle bli rockstjärna, så var han inte särskilt intresserad av att lära sig spela barnvisor, vilket läraren tyckte var en bra start. Så efter några få lektioners plinkande hoppade Kalle av. Istället lärde han sig några ackord av en kompis. Kalle hade därmed tagit sina första steg på vägen mot sin framtid som rockkung. Nästa steg var att han i tonåren startade sitt första band. Deras utrustning bestod av en tio-watts förstärkare och ett par vaktparadstrummor. Replokalen var inhyst på torkvinden ovanför tjänstebostadens vedbod.

Under tonåren lades också grunden till Kalles artistnamn. Som så många andra i åldern kring femton ville även Kalle ha en moped. Men han ville inte ha en vanlig tråkig moppe som alla andra. Han ville hellre ha en cykel med påhängsmotor. Sådana var egentligen förbjudna i Sverige, men han lyckades ändå övertala sin morfar, som hade en speditionsfirma i Helsingborg, att ta hem en sådan från Danmark. Om polisen dök upp när Kalle var ute och körde, så tog han snabbt loss motorn och cyklade vidare. Det var denna trampmoped som gjorde att folk började kalla honom "Kalle med pedalerna", vilket senare blev till Kalle Pedal. När Kalle sedan behövde ett artistnamn, så föll sig Kal P. Dal naturligt.

Hans scendebut skedde i slutet av 60-talet, på Akademiska Föreningen i Lund. När Peps Persson och andra spelade där, brukade Kalle låna en elektrisk gitarr och ensam agera "pausfågel". Det var också Peps som övertalade sitt motsträviga skivbolag Sonet att släppa en platta med Kal P. Dal och Pågarna. Denna spelades in i Bellatrix studio i Malmö, den 16:e och 22:a juni 1977. Dan Tillberg var ljudtekniker och Peps producerade. Den var egentligen inte tänkt att bli en liveplatta, men Kalle och bandet bjöd in ett hundratal kompisar, vilket studion egentligen inte var dimensionerad för. Plattan tog fem timmar att spela in, och fick namnmet "Till Mossan". Den blev en milstolpe i svensk rockhistoria, mycket på grund av den explosiva energi som genomsyrar den. Med denna LP slog Kal P. Dal och Pågarna igenom, och de gjorde därefter allt de kunde för att leva upp till sin slogan; "Vi ska rocka röven av svenska folket!". De for fram som en orkan genom Sverige. Musikerna vid Kalles sida var vid denna tid; Mårten Micro, gitarr, Janne Knuda, gitarr, Jo-Jo Kamp, bas, samt Bronco Nyman, trummor.

Det fanns en väldigt stor bredd på deras publik. Till deras spelningar kom allt från raggare och punkare, till proggare, hippies och en och annan pensionär. Ingen annanstans kunde man se dessa grupper samlade på samma plats.

Skiva nummer två spelades in 1978. Detta var nämligen på den tiden då alla artister och band med skivkontrakt släppte en platta varje år. Eftersom Kalle och bandet turnerade väldigt mycket så hann man inte skriva och spela in tillräckligt många låtar. Därför innehåller denna skiva flera låtar som blev över från inspelningen av debutplattan. Titeln "Gräd Ente Fassan" fick Kalle ofta översätta till rikssvenska. Översättningen löd: "Fäll inga tårar, pappa". Denna titel kom av att när "Till Mossan" släpptes, så tyckte Kalles fassa att det var typiskt att den var tillägnad May-Britt. Själv hade han ju "aldrig fått någonting". Men nu fick alltså också han sig tillägnad en rockplatta.
Kalles tredje platta "Rock e´ Nock", släpptes 1979. Här har han och bandet rört sig bort från 50-talsrocken och istället inspirerats av hårdrocken. Här finns covers på låtar av band som Thin Lizzy och Bachman-Turner Overdrive. Jo-Jo Kamp och Mårten Micro har hoppat av, och ersatts av gitarristerna Camelen och Cagan. Janne Knuda har tagit över som basist efter Jo-Jo.

Året därpå kom "Svarta Fåret". Detta är den Pedalplatta där man satsat mest på produktionen. Producent var Dan Hylander och plattan kryllar av inhyrda musiker. Vid den här tiden hade även Camelen och Cagan slutat. Ny gitarrist var Jan Morge, som även var med i hårdrockbandet Eurock. Morge var också en av ägarna till Eutone Studio, där Kalles demoinspelningar gjordes.

Efter "Svarta Fåret" dröjde det några år tills Kalles musik åter förevigades på vinyl. " Ente Nu Igen" spelades in på Kulturbolaget i Malmö, den 3:e januari 1982. Kalle trivs här uppenbarligen med att åter spela in en liveplatta. Kal P. Dal och Pågarna var alltid som bäst i mötet med publiken. Nu har även Bronco Nyman hoppat av, och bandet består här av: Jan Morge, gitarr, Micke Jönsson, gitarr, Janne Knuda, bas, och Jonte Svensson, trummor. Detta blev Kalles sista skiva. Efter hans död utgav Sonet "Ett Minnesalbum", med ett urval av hans bästa låtar. På 90-talet släpptes samlings-cd:n "Blåa Sko`". "Till Mossan" och "Gräd Ente, Fassan" har också återutgivits på cd.

Kalle hade också en dröm om att bli skådespelare, och en film hann han medverka i, om än bara i en biroll. Det var i Marie-Louise de Geer-Bergenstråhles (numera Ekman) film "Barnförbjudet". Den hade premiär 1980.
Han skrev också musiken till en teateruppsättning vid Helsingborgs Stadsteater. Han och bandet framförde musiken live under föreställningen. En av låtarna "Ska ja´ skratta?", finns med på plattan "Ente Nu Igen".
I början av 80-talet var han också radio-dj i Skånepartiets närradiosändningar i Malmö. Han var dock noga med att påpeka att han själv inte var skånepartist, utan bara ville sända radio.

Den tredje januari 1985 blev Kalle hastigt sjuk. Han fick en hjärnblödning, orsakad av ett aneurysm, pulsåderbråck. En medfödd försvagning av en del av en pulsåder, som nu brast.

Under större delen av de följande veckorna på sjukhuset var Kalle vid medvetande.
-Han var glad för alla brev och blommor som hans fans skickade, berättar Agnes Ljunggren, som var gift med Kalle.

Senare under tiden på sjukhuset drabbades han av ytterligare blödningar, och den artonde januari 1985, tio dagar innan han skulle fyllt 36, dog Karl Ljunggren. Sörjd och saknad av vänner och släkt. Däribland hans egen familj; hustrun Agnes, sonen Carl-Christian, som då var två år, och dottern Nelly som föddes efter sin fars bortgång.

Sörjd och saknad var och är Kalle naturligtvis också av sina fans.
Och vi är fortfarande många som önskar att vi även idag kunde få uppleva hur Kal P. Dal kliver in på scenen, vrålar: "E´ ni beredda, ungdomar?", och sedan drar igång, utan att vänta på svar.

För om Kalle ännu hade levat, kan vi vara helt säkra på att han fortfarande hade rockat röven av svenska folket. Kalle var född till rockstjärna.
Stefan Björnberg - Malmö. Mars 1999